Står vid kanten. Hoppa, eller vända och springa tillbaka? Är det nu det är dags att sluta göra det senare?
Smittan slår alltid till när man minst anar det. Alltid när man vänt ryggen till och tror att man sluppit ifrån den. När man tror att man går säker, när man äntligen har återhämtat sig helt från sviterna av den förra så kastas man till marken av en ny.
Och alltid fascineras man av kraften hos den. Hur den lyckas frysa tiden så att den tickar fram så långsamt så långsamt för att sedan rusa iväg. Hur den eliminerar alla hungerskänslor och gör sömn till något både omöjligt och onödigt.
Hur något så simpelt kan skapa en sådan besatthet, en sådan underkastelse och en sådan värk. Mala sönder hela ens jag och krossa allt man brytt sig om.
Till och med de immuna drabbas; för immunitet existerar ej.
Jag är en hobbymytoman. Jag ljuger om de mest oväsentliga saker; aldrig om något väsentligt (eller, räknas otrohet till det förresten?).
Häromdagen var jag på en liten lunchdejt. Vi har bråttom, den jag är med säger att ”men du äter säkert fort”. Jag säger reflexmässigt: ”Nej jag äter långsamt”. Trots att jag inte känner någon som äter snabbare än mig. En minut senare kommer jag på mig själv och berättar skrattande om min rent reflexmässiga lögn. Turligt nog var lunchdejten inte en ny bekantskap och han skrattade lika mycket som mig.
Mina lögner händer hela tiden. Jag vet inte varför. Jag ljuger inte ens alltid om saker som är till min fördel, minst lika ofta ställer lögnen mig bara i sämre dager.
Inte heller kryddar de verkligheten, tillför någon spänning eller så. De bara finns där, plötsligt, lika enkelt, självklart och oönskat som svordomar i fel sällskap.
Numera ser jag dem som en del av mig, mina lögner alltså. Min mytomani är jag, en fascinerande del av min personlighet.
Hands down
I’m too proud for love
But eyes shut it’s you I’m thinking of
I think i’m a
Little bit
Little bit
A little bit in love with you
En av mina absoluta favoritbloggare är Hanna Fridén. Lite too much ibland (bajs är inte mitt topic of choice) men grym på att skriva och med många gånger klockrena åsikter.
Som detta med tafsande på krogen.
Hanna uppmande i en krönika tjejer till att anmäla tafsande, och självklart blev det ramaskri kring det. Bland det bästa med dagens mediasamhälle är fan att det finns kommentarsfunktioner överallt. Artiklar, ledare, krönikor, blogginlägg – allt kan kommenteras. Av alla. Det man tidigare tog upp på fikarasten droppar man nu som en kommentar i den egna bloggen eller i direkt anslutning till det kommenterade. Och i många fall blir kommentarerna sådana som man aldrig skulle våga yppa vore det inte för den anonymitet som uppstår när man har ett helt hav av koppartråd och fiberoptik mellan sig själv och det man uttrycker.
I fallet med Hannas krönika skulle ingen (med minsta vett i huvet) klaga på den i verkliga livet. Vem vågar i dagens samhälle säga emot att tjejer ska behandlas med respekt och sjävla få bestämma över vem som ska röra vid dem? Vem vågar säga att tjejer får skylla sig själva om de blir tafsade på eller till och med våldtagna? Vem vågar kalla en tjej som engagerar sig mot våldtäkt och tafsande bitterfitta? Vem mer än alias på internet?
Det fascinerande är att många av de som kommenterat verkar vara tjejer. Tjejer! Vafan. Om män inte förstår detta så fine, det är inte OK men det är fanimej mer förståeligt än när andra tjejer har samma inställning. Dessa tragiska tjejer. Jag kan inte brinna av på dem. Fan, jag tycker synd om dem. Det är så uppenbart: detta är tjejer vars enda bekräftelse kommer från killar som visar sin uppskattning på krogen. Om de inte vågar göra det längre, hur ska de då få veta att de duger?
Fan tjejer, vill ni verkligen få veta ert värde av killar som bara tycker att ni duger att stoppa kuken i en kväll?
Känslorna kring gårdagen beskrivs bäst av Dolly:
Workin 9 to 5
What a way to make a livin
Barely gettin by
Its all takin
And no givin
They just use your mind
And they never give you credit
Its enough to drive you
Crazy if you let it
9 to 5, for service and devotion
You would think that i
Would deserve a fair promotion
Want to move ahead
But the boss wont seem to let me in
I swear sometimes that man is out to get me
Mmmmm…
They let your dream
Just a watch em shatter
Youre just a step
On the boss mans a ladder
But you got dream hell never take away
On the same boat
With a lot of your friends
Waitin for the day
Your shipll come in
And the tides gonna turn
An its all gonna roll you away
Sanna Rayman är fantastisk. En stor anledning till att Svenskan är så överlägsen DN är faktiskt hon. Mycket ligger i att hon vågar. Hon vågar säga det man inte får. Som detta. Så självklart, men ändå är det ingen annan som säger det.
Barn är barn är barn är… inte ekonomer, politiker eller rektorer.
Att dricka latte på morgonen är som att dricka lättöl för att bli full.
Varför har alltid alla gamlingar så vidrig andedräkt? Som om ett djur dött i käften på dem. Vad är det som gör det?
Är pensionen så låg att de inte ens har råd med SB12? Eller i alla fall lite husmorskursmynta att tugga på?
Fast värre är nästan när 25-åringar har samma andedräkt. Och tro mig, jag känner såna.
Opassande nog heter låten 2008, men precis såhär känner jag inför 2009:
But all I know is there’s something new this year
All I know is there’s something new real near
All I know is there’s something new this year
I don’t know much, but there’s something new coming near
Hoppfullhet tror jag det kallas.
