Han åkte hem igår, och nu känns det jobbigt. Helgen var bra, mysig. Även om något känns lite fel. Jag vet inte vad, kanske är det bara mitt vanliga hat mot allt som inte längre är som det var i början. Kommer jag någonsin att kunna ha ett förhållande en längre tid, och faktiskt vara lycklig i det? Eller kommer jag alltid deppa ihop totalt när jag inser att början är slut?

Hur gör man annars?

Skola hela dagen, hemma först vid elva. Kollade på nya Californication och det var egentligen först då deppet slog till. Slogs av, återigen, att jag kanske inte är hon som man gifter sig med? Som jag och S alltid sa, innan. Hellre älskarinnan än frun, sa vi, men menade det kanske inte riktigt. Kanske vill vi egentligen innerligt vara den man gifter sig med. Men till skillnad från mig är det nog inte kört för S. Men för mig, ja, det tror jag. Inte för att jag vill gifta mig. Men jag vill vara den någon vill gifta sig med. Eller i alla fall alltid vill leva med. Soulmates.

Jag trodde det skulle vara annorlunda med J. Men det är det förstås aldrig. Jag var verkligen säker på att det var annorlunda med J. Allt var så perfekt. Han så perfekt mot mig. Hans känslor så starka och vad hände? När blev det såhär? När blev det annorlunda?

Jag vet ju att jag inte är kär, har aldrig varit. Inte i J, inte i någon, inte någonsin. Men varför kan jag då inte bara släppa taget? Bara säga, hej, det var kul så länge det varade men nu funkar det inte längre. Avstånd, lack of feelings, saker ändras, mönster upprepas, o.s.v.. Är det för att jag så gärna inte vill ha misslyckats en gång till?

Det slutliga nederlaget. Ankungen som aldrig blev en svan men som blev lurad att tro det. Hon som var så spännande i två dagar men som sen inte ens var särskilt spännande att ligga med längre, än mindre leva hela sitt liv med.

Karriär, karriär, karriär, betyg, betyg, betyg, fokus, fokus, fokus det är allt som jag tvingar mig att tänka på just nu. Flytta fokus, strunta i detta.

Saknad

Lyssnar igenom låtar jag lagt upp tidigare och hamnar på denna:

Och plötsligt är jag inte bara sentimental som sjutton utan längtar hem till älskade Stockholm och flickorna och karlarna och hänget på pettan, debban, ljungan och berns. Längtar av någon outgrundlig anledning så mycket till januari i år, innan människor började skingras för vinden, gå in i nya faser i livet och försvinna bort.

Det konstiga är att jag har nog aldrig varit så less på mitt liv som jag var i januari i år.

Här står jag nu.

Då tar jag upp detta igen då. Läste igenom gamla inlägg och saknade att skriva, att spara känslorna och minnena i en ask som jag kan ta fram när jag vill minnas vem jag är.

Och när jag vill bli sentimental.

Lyssnar på Håkan nu och blir just sentimental. Över saker jag inte ens borde bli sentimental över. Över sommaren och över de händelser som lika gärna kan utspela sig även nästa sommar, över människor i mitt liv som finns där nu och fanns där då men som det är som att mitt hjärta redan tagit farväl av.

Det här vill jag minnas

Are you mine?
Are you mine?
Cause I stay here all the time
Watching telly, drinking wine
Who’da known, who’da known
When you flash up on my phone
I’d no longer feel alone
No longer feel alone

Let’s just stay
Let’s just stay
I wanna lie in bed all day
We’ll be laughing all the way
Told your friends
They all know
We exist but we’re taking it slow
Now let’s just see how we go
Now let’s see how we go

Just nu

Said, you want to love
But you don’t know how
And you want to feel
But you’re not allowed
And you want to cry
But you don’t know why
And you want to give
But you’re not that kind

When you gonna let somebody in?
You might get hurt just a little bit
When you gonna let somebody in?

Said, you want to love
But you don’t know how
And you want to trust
But you’re not allowed
And you want to cry
But you don’t know why
And you want to give
But you’re not that kind

Sosseraterna

Enligt den här artikeln har antalet medlemmar i moderaterna minskat med en femtedel de senaste två åren. Jag är inte det minsta förvånad.

Två år är ungefär den tid som moderaterna suttit vid makten, och vi trogna medlemmar har under denna tid sett mer och mer ideologi lämnas därhän. Samtidigt har det flirtats flitigt med sosseväljare och även om de ”nya moderaterna” må ha lockat över många av desamma, är det uppenbarligen långt fler än jag som starkt börjat ifrågasätta sin tidigare så självklara partitillhörighet.

Är det nu man ska hoppa?

Står vid kanten. Hoppa, eller vända och springa tillbaka? Är det nu det är dags att sluta göra det senare?

Smittan

Smittan slår alltid till när man minst anar det. Alltid när man vänt ryggen till och tror att man sluppit ifrån den. När man tror att man går säker, när man äntligen har återhämtat sig helt från sviterna av den förra så kastas man till marken av en ny.

Och alltid fascineras man av kraften hos den. Hur den lyckas frysa tiden så att den tickar fram så långsamt så långsamt för att sedan rusa iväg. Hur den eliminerar alla hungerskänslor och gör sömn till något både omöjligt och onödigt.

Hur något så simpelt kan skapa en sådan besatthet, en sådan underkastelse och en sådan värk. Mala sönder hela ens jag och krossa allt man brytt sig om.

Till och med de immuna drabbas; för immunitet existerar ej.

Hobbymytomanen

Jag är en hobbymytoman. Jag ljuger om de mest oväsentliga saker; aldrig om något väsentligt (eller, räknas otrohet till det förresten?).

Häromdagen var jag på en liten lunchdejt. Vi har bråttom, den jag är med säger att ”men du äter säkert fort”. Jag säger reflexmässigt: ”Nej jag äter långsamt”. Trots att jag inte känner någon som äter snabbare än mig. En minut senare kommer jag på mig själv och berättar skrattande om min rent reflexmässiga lögn. Turligt nog var lunchdejten inte en ny bekantskap och han skrattade lika mycket som mig.

Mina lögner händer hela tiden. Jag vet inte varför. Jag ljuger inte ens alltid om saker som är till min fördel, minst lika ofta ställer lögnen mig bara i sämre dager.

Inte heller kryddar de verkligheten, tillför någon spänning eller så. De bara finns där, plötsligt, lika enkelt, självklart och oönskat som svordomar i fel sällskap.

Numera ser jag dem som en del av mig, mina lögner alltså. Min mytomani är jag, en fascinerande del av min personlighet.

På bakfyllan har även jag känslor

Hands down
I’m too proud for love
But eyes shut it’s you I’m thinking of

I think i’m a
Little bit
Little bit
A little bit in love with you