Han åkte hem igår, och nu känns det jobbigt. Helgen var bra, mysig. Även om något känns lite fel. Jag vet inte vad, kanske är det bara mitt vanliga hat mot allt som inte längre är som det var i början. Kommer jag någonsin att kunna ha ett förhållande en längre tid, och faktiskt vara lycklig i det? Eller kommer jag alltid deppa ihop totalt när jag inser att början är slut?
Hur gör man annars?
Skola hela dagen, hemma först vid elva. Kollade på nya Californication och det var egentligen först då deppet slog till. Slogs av, återigen, att jag kanske inte är hon som man gifter sig med? Som jag och S alltid sa, innan. Hellre älskarinnan än frun, sa vi, men menade det kanske inte riktigt. Kanske vill vi egentligen innerligt vara den man gifter sig med. Men till skillnad från mig är det nog inte kört för S. Men för mig, ja, det tror jag. Inte för att jag vill gifta mig. Men jag vill vara den någon vill gifta sig med. Eller i alla fall alltid vill leva med. Soulmates.
Jag trodde det skulle vara annorlunda med J. Men det är det förstås aldrig. Jag var verkligen säker på att det var annorlunda med J. Allt var så perfekt. Han så perfekt mot mig. Hans känslor så starka och vad hände? När blev det såhär? När blev det annorlunda?
Jag vet ju att jag inte är kär, har aldrig varit. Inte i J, inte i någon, inte någonsin. Men varför kan jag då inte bara släppa taget? Bara säga, hej, det var kul så länge det varade men nu funkar det inte längre. Avstånd, lack of feelings, saker ändras, mönster upprepas, o.s.v.. Är det för att jag så gärna inte vill ha misslyckats en gång till?
Det slutliga nederlaget. Ankungen som aldrig blev en svan men som blev lurad att tro det. Hon som var så spännande i två dagar men som sen inte ens var särskilt spännande att ligga med längre, än mindre leva hela sitt liv med.
Karriär, karriär, karriär, betyg, betyg, betyg, fokus, fokus, fokus det är allt som jag tvingar mig att tänka på just nu. Flytta fokus, strunta i detta.
