Smittan slår alltid till när man minst anar det. Alltid när man vänt ryggen till och tror att man sluppit ifrån den. När man tror att man går säker, när man äntligen har återhämtat sig helt från sviterna av den förra så kastas man till marken av en ny.

Och alltid fascineras man av kraften hos den. Hur den lyckas frysa tiden så att den tickar fram så långsamt så långsamt för att sedan rusa iväg. Hur den eliminerar alla hungerskänslor och gör sömn till något både omöjligt och onödigt.

Hur något så simpelt kan skapa en sådan besatthet, en sådan underkastelse och en sådan värk. Mala sönder hela ens jag och krossa allt man brytt sig om.

Till och med de immuna drabbas; för immunitet existerar ej.