Jag är en hobbymytoman. Jag ljuger om de mest oväsentliga saker; aldrig om något väsentligt (eller, räknas otrohet till det förresten?).

Häromdagen var jag på en liten lunchdejt. Vi har bråttom, den jag är med säger att ”men du äter säkert fort”. Jag säger reflexmässigt: ”Nej jag äter långsamt”. Trots att jag inte känner någon som äter snabbare än mig. En minut senare kommer jag på mig själv och berättar skrattande om min rent reflexmässiga lögn. Turligt nog var lunchdejten inte en ny bekantskap och han skrattade lika mycket som mig.

Mina lögner händer hela tiden. Jag vet inte varför. Jag ljuger inte ens alltid om saker som är till min fördel, minst lika ofta ställer lögnen mig bara i sämre dager.

Inte heller kryddar de verkligheten, tillför någon spänning eller så. De bara finns där, plötsligt, lika enkelt, självklart och oönskat som svordomar i fel sällskap.

Numera ser jag dem som en del av mig, mina lögner alltså. Min mytomani är jag, en fascinerande del av min personlighet.