Han åkte hem igår, och nu känns det jobbigt. Helgen var bra, mysig. Även om något känns lite fel. Jag vet inte vad, kanske är det bara mitt vanliga hat mot allt som inte längre är som det var i början. Kommer jag någonsin att kunna ha ett förhållande en längre tid, och faktiskt vara lycklig i det? Eller kommer jag alltid deppa ihop totalt när jag inser att början är slut?

Hur gör man annars?

Skola hela dagen, hemma först vid elva. Kollade på nya Californication och det var egentligen först då deppet slog till. Slogs av, återigen, att jag kanske inte är hon som man gifter sig med? Som jag och S alltid sa, innan. Hellre älskarinnan än frun, sa vi, men menade det kanske inte riktigt. Kanske vill vi egentligen innerligt vara den man gifter sig med. Men till skillnad från mig är det nog inte kört för S. Men för mig, ja, det tror jag. Inte för att jag vill gifta mig. Men jag vill vara den någon vill gifta sig med. Eller i alla fall alltid vill leva med. Soulmates.

Jag trodde det skulle vara annorlunda med J. Men det är det förstås aldrig. Jag var verkligen säker på att det var annorlunda med J. Allt var så perfekt. Han så perfekt mot mig. Hans känslor så starka och vad hände? När blev det såhär? När blev det annorlunda?

Jag vet ju att jag inte är kär, har aldrig varit. Inte i J, inte i någon, inte någonsin. Men varför kan jag då inte bara släppa taget? Bara säga, hej, det var kul så länge det varade men nu funkar det inte längre. Avstånd, lack of feelings, saker ändras, mönster upprepas, o.s.v.. Är det för att jag så gärna inte vill ha misslyckats en gång till?

Det slutliga nederlaget. Ankungen som aldrig blev en svan men som blev lurad att tro det. Hon som var så spännande i två dagar men som sen inte ens var särskilt spännande att ligga med längre, än mindre leva hela sitt liv med.

Karriär, karriär, karriär, betyg, betyg, betyg, fokus, fokus, fokus det är allt som jag tvingar mig att tänka på just nu. Flytta fokus, strunta i detta.

Saknad

Lyssnar igenom låtar jag lagt upp tidigare och hamnar på denna:

Och plötsligt är jag inte bara sentimental som sjutton utan längtar hem till älskade Stockholm och flickorna och karlarna och hänget på pettan, debban, ljungan och berns. Längtar av någon outgrundlig anledning så mycket till januari i år, innan människor började skingras för vinden, gå in i nya faser i livet och försvinna bort.

Det konstiga är att jag har nog aldrig varit så less på mitt liv som jag var i januari i år.

Här står jag nu.

Då tar jag upp detta igen då. Läste igenom gamla inlägg och saknade att skriva, att spara känslorna och minnena i en ask som jag kan ta fram när jag vill minnas vem jag är.

Och när jag vill bli sentimental.

Lyssnar på Håkan nu och blir just sentimental. Över saker jag inte ens borde bli sentimental över. Över sommaren och över de händelser som lika gärna kan utspela sig även nästa sommar, över människor i mitt liv som finns där nu och fanns där då men som det är som att mitt hjärta redan tagit farväl av.

Det här vill jag minnas

Are you mine?
Are you mine?
Cause I stay here all the time
Watching telly, drinking wine
Who’da known, who’da known
When you flash up on my phone
I’d no longer feel alone
No longer feel alone

Let’s just stay
Let’s just stay
I wanna lie in bed all day
We’ll be laughing all the way
Told your friends
They all know
We exist but we’re taking it slow
Now let’s just see how we go
Now let’s see how we go

Just nu

Said, you want to love
But you don’t know how
And you want to feel
But you’re not allowed
And you want to cry
But you don’t know why
And you want to give
But you’re not that kind

When you gonna let somebody in?
You might get hurt just a little bit
When you gonna let somebody in?

Said, you want to love
But you don’t know how
And you want to trust
But you’re not allowed
And you want to cry
But you don’t know why
And you want to give
But you’re not that kind

Sosseraterna

Enligt den här artikeln har antalet medlemmar i moderaterna minskat med en femtedel de senaste två åren. Jag är inte det minsta förvånad.

Två år är ungefär den tid som moderaterna suttit vid makten, och vi trogna medlemmar har under denna tid sett mer och mer ideologi lämnas därhän. Samtidigt har det flirtats flitigt med sosseväljare och även om de ”nya moderaterna” må ha lockat över många av desamma, är det uppenbarligen långt fler än jag som starkt börjat ifrågasätta sin tidigare så självklara partitillhörighet.

Betraktelse

Champagne, choklad, gourmetmat, sex och fantastisk musik i all ära. Det bästa med livet är ändock morgonens första kopp kaffe.

Läste för övrigt klart American Psycho igår; efter att ha varit besviken över filmen när jag till slut såg den tog det ett tag för mig att övertalas till att läsa boken. Nu är jag glad, främst för att jag sparade denna fantastiska läsupplevelse så länge, och tillbaka i fabriken (typ) funderar jag nu över om Ellis är ett geni eller bara lika störd som Bateman. Oavsett vilket så är han helt fucking fab.

Om ungefär ett halvår kommer jag att överge Söder, Stockholm, storstaden. För att börja ett nytt liv i Östergötland, långt bort från tunnelbanor och morgonrusning och fem bra restauranger bara på min gata (som ändå är den kortaste i Stockholm och spänner över ungefär 150 meter). Långt ifrån nära till allt och ziljarder grekrestauranger som faktiskt är bra. Långt från trängseln på Centralen, totalkaoset på ICA Ringen en sen fredagseftermiddag och hetsshopping innan lördagens utgång. Långt från Årstaviken, långpromenader runt Söder, Reaggecafét om somrarna, Tanto, Sofo, Götgatsbacken – fuck till och med Hornsgatan.

Detta skrämmer mig.

Det skrämmer mig så till den grad att det inte känns verkligt, det känns som en omöjlighet – ungefär lika troligt att det kommer ske som att jag kommer vakna imorgon och plötsligt kunna flyga. Ändå kommer dagen för flykten härifrån närmare och närmare för varje sekund som går.

Hur gör man? Undrar jag för mig själv. Hur bor man i en håla? Hur lever man på en plats där cykeln är det främsta färdmedlet (tydligen även vintertid) och där affärerna har stängt på söndagar? Hur lever man någonstans där det inte finns minst en sushi, en pizza, en grek och en italienare på varje gata? Där det inte finns ett hav av brunchställen att välja på en söndag?

Det fascinerar mig.

Vad har jag gett mig in på?

Handels känns plötsligt som ett väldigt bra alternativ. Stockholm som en inte alls fasligt tråkig studentstad. Priserna för hyran, busskortet och utgångarna här som en världslig sak. Om det innebär att jag får stanna kvar på mitt älskade Söder, i min älskade stad. Se ännu en höst ta över staden efter sommarvärmen, se promenaden runt Söder byta färg varje dag. Promenera hem från Ljunggrens en natt, dra skinnjackan om sig och ta ett djupt andetag – och med det känna att det sista av sommaren precis har försvunnit, den tunga luften ersatts med en lättare och klarare dito som doftar av höst, löv, jord och löften om en bister kyla. Sitta på Mosebacke och äta sommarens sista brunch, samtidigt se ut över ett Stockholm där träden plötsligt är det enda som ger livet färg medan himlen och havet förvandlats från gnistrande blå till mörkaste grått. Sörja att en sommar är slut men samtidigt se fram emot den första snön i en stad som är vacker även när den är helt grå.

Stora skälvan är över mig.

Soundtrack of my life

Varje period av mitt liv har ett eget soundtrack, är det så för alla tro? Flera år senare när jag lyssnar på låtarna som hör en viss period till så kan jag känna exakt samma känslor, smaker, dofter, sorger och lycka som jag gjorde när det begav sig. Och när jag tänker på en viss scen som den skulle spela upp sig om mitt liv var en film så har den alltid bakgrundsmusik, den musik som just där och då speglade allt jag kände.

Sedan jag för två år sedan upptäckte musik på allvar så har detta intensifierats. Så snart någonting stort, viktigt, känslosamt, bra eller dåligt sker så snöar jag in på en ny artist och läser in mitt liv i varenda låt denna någonsin gjort.

För två år sedan var det Johnossi, som under sommaren övergick i Arctic Monkeys och förra våren spelas istället mot en bakgrund av Moneybrothers samlade alster. För att nämna några delar av mitt soundtrack.

När jag om ett år tänker tillbaka på den här tiden kommer jag göra det med Hello Saferide i tankarna.

Just nu