Are you mine?
Are you mine?
Cause I stay here all the time
Watching telly, drinking wine
Who’da known, who’da known
When you flash up on my phone
I’d no longer feel alone
No longer feel alone
Let’s just stay
Let’s just stay
I wanna lie in bed all day
We’ll be laughing all the way
Told your friends
They all know
We exist but we’re taking it slow
Now let’s just see how we go
Now let’s see how we go
Said, you want to love
But you don’t know how
And you want to feel
But you’re not allowed
And you want to cry
But you don’t know why
And you want to give
But you’re not that kind
When you gonna let somebody in?
You might get hurt just a little bit
When you gonna let somebody in?
Said, you want to love
But you don’t know how
And you want to trust
But you’re not allowed
And you want to cry
But you don’t know why
And you want to give
But you’re not that kind
Enligt den här artikeln har antalet medlemmar i moderaterna minskat med en femtedel de senaste två åren. Jag är inte det minsta förvånad.
Två år är ungefär den tid som moderaterna suttit vid makten, och vi trogna medlemmar har under denna tid sett mer och mer ideologi lämnas därhän. Samtidigt har det flirtats flitigt med sosseväljare och även om de “nya moderaterna” må ha lockat över många av desamma, är det uppenbarligen långt fler än jag som starkt börjat ifrågasätta sin tidigare så självklara partitillhörighet.
Champagne, choklad, gourmetmat, sex och fantastisk musik i all ära. Det bästa med livet är ändock morgonens första kopp kaffe.
Läste för övrigt klart American Psycho igår; efter att ha varit besviken över filmen när jag till slut såg den tog det ett tag för mig att övertalas till att läsa boken. Nu är jag glad, främst för att jag sparade denna fantastiska läsupplevelse så länge, och tillbaka i fabriken (typ) funderar jag nu över om Ellis är ett geni eller bara lika störd som Bateman. Oavsett vilket så är han helt fucking fab.
Om ungefär ett halvår kommer jag att överge Söder, Stockholm, storstaden. För att börja ett nytt liv i Östergötland, långt bort från tunnelbanor och morgonrusning och fem bra restauranger bara på min gata (som ändå är den kortaste i Stockholm och spänner över ungefär 150 meter). Långt ifrån nära till allt och ziljarder grekrestauranger som faktiskt är bra. Långt från trängseln på Centralen, totalkaoset på ICA Ringen en sen fredagseftermiddag och hetsshopping innan lördagens utgång. Långt från Årstaviken, långpromenader runt Söder, Reaggecafét om somrarna, Tanto, Sofo, Götgatsbacken – fuck till och med Hornsgatan.
Detta skrämmer mig.
Det skrämmer mig så till den grad att det inte känns verkligt, det känns som en omöjlighet – ungefär lika troligt att det kommer ske som att jag kommer vakna imorgon och plötsligt kunna flyga. Ändå kommer dagen för flykten härifrån närmare och närmare för varje sekund som går.
Hur gör man? Undrar jag för mig själv. Hur bor man i en håla? Hur lever man på en plats där cykeln är det främsta färdmedlet (tydligen även vintertid) och där affärerna har stängt på söndagar? Hur lever man någonstans där det inte finns minst en sushi, en pizza, en grek och en italienare på varje gata? Där det inte finns ett hav av brunchställen att välja på en söndag?
Det fascinerar mig.
Vad har jag gett mig in på?
Handels känns plötsligt som ett väldigt bra alternativ. Stockholm som en inte alls fasligt tråkig studentstad. Priserna för hyran, busskortet och utgångarna här som en världslig sak. Om det innebär att jag får stanna kvar på mitt älskade Söder, i min älskade stad. Se ännu en höst ta över staden efter sommarvärmen, se promenaden runt Söder byta färg varje dag. Promenera hem från Ljunggrens en natt, dra skinnjackan om sig och ta ett djupt andetag – och med det känna att det sista av sommaren precis har försvunnit, den tunga luften ersatts med en lättare och klarare dito som doftar av höst, löv, jord och löften om en bister kyla. Sitta på Mosebacke och äta sommarens sista brunch, samtidigt se ut över ett Stockholm där träden plötsligt är det enda som ger livet färg medan himlen och havet förvandlats från gnistrande blå till mörkaste grått. Sörja att en sommar är slut men samtidigt se fram emot den första snön i en stad som är vacker även när den är helt grå.
Stora skälvan är över mig.
Varje period av mitt liv har ett eget soundtrack, är det så för alla tro? Flera år senare när jag lyssnar på låtarna som hör en viss period till så kan jag känna exakt samma känslor, smaker, dofter, sorger och lycka som jag gjorde när det begav sig. Och när jag tänker på en viss scen som den skulle spela upp sig om mitt liv var en film så har den alltid bakgrundsmusik, den musik som just där och då speglade allt jag kände.
Sedan jag för två år sedan upptäckte musik på allvar så har detta intensifierats. Så snart någonting stort, viktigt, känslosamt, bra eller dåligt sker så snöar jag in på en ny artist och läser in mitt liv i varenda låt denna någonsin gjort.
För två år sedan var det Johnossi, som under sommaren övergick i Arctic Monkeys och förra våren spelas istället mot en bakgrund av Moneybrothers samlade alster. För att nämna några delar av mitt soundtrack.
När jag om ett år tänker tillbaka på den här tiden kommer jag göra det med Hello Saferide i tankarna.
Står vid kanten. Hoppa, eller vända och springa tillbaka? Är det nu det är dags att sluta göra det senare?
Smittan slår alltid till när man minst anar det. Alltid när man vänt ryggen till och tror att man sluppit ifrån den. När man tror att man går säker, när man äntligen har återhämtat sig helt från sviterna av den förra så kastas man till marken av en ny.
Och alltid fascineras man av kraften hos den. Hur den lyckas frysa tiden så att den tickar fram så långsamt så långsamt för att sedan rusa iväg. Hur den eliminerar alla hungerskänslor och gör sömn till något både omöjligt och onödigt.
Hur något så simpelt kan skapa en sådan besatthet, en sådan underkastelse och en sådan värk. Mala sönder hela ens jag och krossa allt man brytt sig om.
Till och med de immuna drabbas; för immunitet existerar ej.
Jag är en hobbymytoman. Jag ljuger om de mest oväsentliga saker; aldrig om något väsentligt (eller, räknas otrohet till det förresten?).
Häromdagen var jag på en liten lunchdejt. Vi har bråttom, den jag är med säger att “men du äter säkert fort”. Jag säger reflexmässigt: “Nej jag äter långsamt”. Trots att jag inte känner någon som äter snabbare än mig. En minut senare kommer jag på mig själv och berättar skrattande om min rent reflexmässiga lögn. Turligt nog var lunchdejten inte en ny bekantskap och han skrattade lika mycket som mig.
Mina lögner händer hela tiden. Jag vet inte varför. Jag ljuger inte ens alltid om saker som är till min fördel, minst lika ofta ställer lögnen mig bara i sämre dager.
Inte heller kryddar de verkligheten, tillför någon spänning eller så. De bara finns där, plötsligt, lika enkelt, självklart och oönskat som svordomar i fel sällskap.
Numera ser jag dem som en del av mig, mina lögner alltså. Min mytomani är jag, en fascinerande del av min personlighet.
